Lisa Andersson - Underbar är kort

Likt en unghäst galopperade hon in i mitt liv, den lilla unika 94:an. Hon gjorde mig sällskap kväll efter kväll, tekopp efter tekopp. Jag tog henne under mina vingar och tog hand om henne när hon fick sina allergichockar, lärde henne vad mathavre är, hur tofu smakar, och hur man kokar potatis. Dessutom skyddade jag henne mot livets hårda sanningar, så som att H&M äger Monki, och liknande fasansfulla saker. Allt detta för att i utbyte få ta del av denna knäppa 94:a som visade mig hur man på bästa sätt tar sig igenom en nollning, "Skins" fantastiska värld, och mycket mer därtill. Men nu har hon åkt tillbaka till sitt Alingsås, i sitt Göteborg. 

Men innan hon hann göra det så fixade vi i lag röd en avskedsfest åt'na. Vi köpte in 100 s-godisar & Smålands, eftersom dessa är Lisas största laster här i livet. Sen så fixade vi ett bildspel och en spellista med Lisas favoritmusik. Dessutom gjorde jag och Kimberly ett lakan som vi målade och satt upp på väggen. Lisa blev superglad och riktigt överraskad. Det blev en mysig kväll med massa minnen, och faktiskt även gitarrspel och sång, eftersom Oscar är så duktig på sånt. Såå..hade jag lite hoppats att detta skulle göra att Lisa förstod hur awesome vi faktiskt är och därför inte skulle flytta?

 -JA.

 

Fördelen med plastgolv är att jag inte behöver tänka smart.

 

 

Sen tackade Lisa några dagar senare med Tacos!

Dock så förstår jag ju innerst inne att hon har fattat ett klokt beslut, och att hon kommer komma och hälsa på, men det känns ändå jäkligt tråkigt för min egen del att hon har åkt. Men jag önskar henne ALL LYCKA I VÄRLDEN och hoppas på att hon hittar sig själv och bokar en resa till något coolt land där unghästar får springa runt ifred utan tentor och annan skit! ;)

Uppgraderar mig sakta men säkert till Umebo.

Nu har jag bott här i Ume sen i början av September, alltså ungefär tre månader. Man kan ju då tro att detta inte ska innebära några större förändringar för en (relativt) ung Knivsta/Uppsalasjäl, men då har man fel. 

När jag växte upp så fanns det en liten get vid farmor och farfars sommarställe. Den började umgås med hästar, och allt eftersom tiden gick så började han tro att även han själv faktiskt var en häst. Jag kan idag identifiera mig lite med den lilla vilsna hästgeten. Jag kan förvisso hålla med om att skillnaden mellan en häst och en get är något större än skillnaden mellan en Knivsta/Uppsalabo och en Umebo, men liknelsen funkar ändå.

 I min transformering till att bli Norrlänning har jag till exempel slutat att använda vantar, badass-mther-fucker, jag vet. Kylan får ge sig på någon Stockholmare istället. Vidare har jag också, till min stora förvåning, börjat tycka att det är lite sexigt med folk som snusar, det är lite attityd och råhet i det hela. Jag har också börjat leka in lite norrländska ord och fraser här och där i mina egna meningar, något som jag gör med försiktighet, successivt vecka för vecka, då jag inte vill framställas som en wannabe.  Dessutom så springer jag fortfarande utomhus, trots att folk åker skridskor på sjön och det egentligen är alldeles för kallt, speciellt utan vantar.  

Jag är Feminist

När jag var yngre drog jag mig för att uttala att jag är feminist. Detta pga alla supertråkiga kommentarer. Som att jag automatiskt skulle förvandlas till en aggressiv kärring med en sjukt massa hår under armarna som hatar män mer än allt annat. Jag tycker inte att "män är djur", däremot så tycker jag heller inte att män är mer värda än kvinnor. Jag tycker inte att de förtjänar mer status och lön än kvinnor. Jag tycker att vi ska behandlas lika, alla med samma förmågor ska gynnas med samma förmåner oavsett kön, helt sjukt att det ens ska behövas sägas...Och på vilket sätt är det relevant om man har hår under armarna eller inte, varför bryr man sig?!

 

Därför så beslöt jag mig för att gå på ett feministmöte förra veckan, jag blev superinspirerad! Vi ska fixa en tema-dag där vi ska bjuda in massa duktiga föreläsare som ska inspirera och kanske också förändra hur vi tänker kring feminism. Jag kanske inte kommer vara superaktiv i det här, men jag ska försöka, och det glädjer mig verkligen att det finns såna, typ som Kimberly, som verkligen brinner för det här och faktiskt också gör stor skillnad!. 

 

Carl-Philip VS Dogge Doggelito

Mitt senaste Uppsala/Knivsta-besök var jobbigt, så det tänker jag inte skriva om, det är för privat. Istället så ska jag skriva om en föreläsning som har etsat sig fast i mitt minne. Den handlade om etnicitet. I ett moment av föreläsningen så frågade föreläsaren oss om vem som vi ansåg vara mest "svensk" i en jämförelse av Prins Carl-Philip och Dogge Doggelito. Vi svarade att Calle var mest svensk. Föreläsaren fråga oss då varför vi tyckte det, och någon svarade att det var för att han inte hade svenskfödda föräldrar. Föreläsaren berättade då att både Calle och Dogge hade en utländsk förälder och en svensk. Någon av oss svarade då ursäktande att det kanske hade med hudfärgen att göra, att Dogge var mörkare. Föreläsaren visade oss då två bilder: 

Calle

Dogge

Han förklarade för oss att alla klasser som han hittills hade föreläst för trodde att Dogge var mörkare än Calle, trots att detta inte är fallet. Detta sa han berodde på att ju högre status en människa har, desto vitare blir denne, oavsett hudfärg. DET ÄR JU HELT SJUKT. Varför är det så? Jag blir så förbannad, men även jag trodde ju att Dogge var mörkare än Calle. Det är läskigt att inse att man är fördomsfull, men det är också väldigt viktigt att vara medveten om det så att man kan börja granska sig själv. Jag hatar när orättvisor mellan människor bottnar i deras etnicitet, att man förväntar sig olika saker av olika människor. Jag hatar det. Så SKA det inte vara. Vi måste våga se att vi är fördomsfulla och att smyg-rasismen finns överallt, inte bara i Skåne eller bland SDs följare. Det är först då som vi kan börja ändra vårt omedvetna beteende och förändra hur dagens samhälle faktiskt ser ut.